När jag arbetade i Norge i mitten av 90-talet fick jag möjlighet att smaka saker som inte är så vanligt här hemma i Sverige. Valkött är en omdebatterad råvara som hamnade framför mig en dag och även fast jag visste om det kanske inte var helt förenligt med min uppfattning om hur råvaror ska tas fram så kunde jag inte låta bli att smaka. Men jag kan inte påstå att det var någon som jag uppskattade i större grad. En ganska torrt kött med en visst inslag av leversmak. Så det blev bara en gång och aldrig mer, något som nog även uppskattas av valarna runt om i värden. I Norge fick jag även smaka på sådant som måsägg, torsktunga och torsklever. Betydligt godare än valkött och något som jag kan tänka mig att äta igen.
När jag studerade på Gastronomiprogrammet vid Umeå universitet några år senare så gjorde vi en studieresa till Jämtland med en avstickare till Norge och där fick vi smaka något som heter rakefisk. Det närmaste man kan komma i beskrivning är vår svenska surströmming, en rätt som även den kan uppfattas om underlig av många men som jag själv älskar norrlänning som jag är. Rakefisk är fisk (den jag åt var gjord på lax) som under en lång tid, 3-12 månader i 4-6 grader kyla, står insaltad i en lake. Under denna period bildas mjölksyra som bidrar till att ge fisken dess karakteristiska smak. Om jag älskar surströmming så kan jag tyvärr inte säga detsamma om den norska motsvarigheten, den lämnade munnen lika snabbt som den kom in.
Under tiden på universitetstiden kom jag även att stöta på och prova en hel del annorlunda ingredienser, mycket inälvsmat av olika slag fick vi chansen att prova och där sticker väl kalvhjärna ut lite extra. Kan inte påstå att det heller var något som jag uppskattades direkt. En ganska underliga konsistens och inte mycket smak är vad jag kommer ihåg. Däremot är jag svag för andra inälvsprodukter som lever, kalvbräss och hjärta. Just hjärta är något som jag ätit i många former. Exempelvis harhjärta bräserat i lite rödvin eller renhjärta som rökts eller torkats, något som ofta fanns hemma hos min mormor och morfar.
Jag har säker ätit fler saker som många kan tycka underligt eller annorlunda men för mig är helt vanliga maträtter. Musslor i alla dess former, ostron och sniglar. Eller varför inte bläckfisk som säkert för vissa kan te sig lite motbjudande.
Men att våga prova är ju ett sätt att upptäcka nya smaker och maträtter man tycker om. Tänk om man alltid skulle säga nej till något nytt, då skulle alternativen i köket vara ganska begränsade. Jag har alltid levt efter devisen att man alltid ska smaka allting en gång, sen är det helt okej att säga att man inte gillar det. Men har man inte smakat så har man ingen aning. Något som jag försöker överföra till min dotter som är 5 år gammal. Svårigheten där är väl att hon styrs mycket av vad hon ser, och bestämmer sig redan innan hon smakat. Men ibland har smaksinnet besegrat synintrycket och en första vägran har ändrats till att hon ätit upp allt på tallriken.
Så var inte rädd för att prova nya saker, sen ska man ändå låta förnuftet styra. Jag skulle själv inte smakat på de levande räkorna som Fredrik gjorde - där går gränsen för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar